En av 1900-talets största händelser var dagen då Fred i Europa och att kriget i Europa var slut, basunerades ut via tidningar och radio, måndagen den 7 maj 1945.
Det är inte lätt att hitta autentiska berättelser från dagen och firandet i Stockholm. Jag har hittat ett refererat i dagstidningen Nya Norrland med rubriken; Vildaste karnevalsyra i Stockholm. Yankee hissades Kungsgatan utefter. Trafikkaos med Lauritz Falk i centrum. Texten benämnd -Privat till Nya Norrland- tyvärr utan angivelse av skribent men likaväl intressant då Kristofferssons bilder passar så bra in i berättelsen. Texten nedan är återgiven såsom den står skriven i tidningen, och det rätt tummade unika exemplaret jag fyndade på en loppis. Jag tycker det är rätt fascinerande läsning.
Klockan tre på måndagseftermiddagen ljöd som vanligt luftvärnssirenerna över Stockholm och telefonerna pinglade sina varningssignalen - det var ännu krig i världen. Staden företedde det vanliga måndagsmiddagslugnet, men på några få minuter var bilden fullkomligt förändrad. Man hörde nya signalen. Luftvärnssirenerna i den mest förbryllande oordning som om en clown ramlat in på luftvärnscentralen och rattat till och från.
Samtidigt spreds morgontidningarnas flygblad och middagstidningarnas upplagor med nyheten om fred och ur vardags-Stockholms grå gator steg som genom ett trollslag en fantastiskt karnevalsstämning mot den gyllene aftonsolen. Efter några få minuter var det fullkomligt omöjligt att ta sig fram på de stora trafikpulsådrorna. Kungsgatan stod still från Vasagatan ned till Stureplan. Hundratals bilar och bussar väntade på att komma fram. En myra skulle inte ha lyckats trassla sig över gatan.
Kontorspersonalen i affärsföretagen längs huvudgatan fick tydligen omedelbart rast och man skyfflade ut genom fönstren allt vad man kunde komma över i pappersväg. Hela pappersrullar singlades ut som jättelika serpentiner och slingrade sig kring trådbussarnas ledningar. Pappersark i folio, kvarto och octav i alla möjliga färger och med alla Stockholms affärsvinjetter snöade i moln ned på gatorna eller fördes av den friska vinden upp över hustaken bort över Strömmen och ned på kungens väldiga borg.
Ungdomarna stormade lastbilar. Lastbilar som helt oskyldigt kom farande stormades och runt hela staden foro de omkring till trängseln fyllda av hejande ungdomar. Sångkörer improviserades på gatan och stämde upp hela raden av nationalsånger från "ja vi elser" över "Kong Christian stod ved höjen mast" till "God save the King" till "Du gamla du fria" och andra körer från kontorsfönstren och kontorstaken svarade med samma mynt - plus nya regn av serpentiner och lysande papperslappar.
Extra polismanskap beordrades ut, men hade en uppgift dömd att misslyckas. Men de var glada som London-Bobbies. Jag såg en danska pryda en polis med en dansk miniatyrflagga och han verkade inte missbelåten, trots att det orsakade att ytterligare något dussin bilar blev stående någonstans neråt Kungsholmsbron.
Mittemot Tysklandsfönstret på Kungsgatan kom en USA-soldat klädd i full uniform. Han hissades under fulla tio minuter av ungdomar, gick ett stycke uppför Kungsgatan, men virvlade snart i luften igen. Norska studenter omfamnade varann på gatorna, flickorna kysste varann och blomsteraffärerna plundrades på blommor i de enda färger som nu existerade i tankarna - vitt, rött och blått. I Tysklandsfönstret på Kungsgatan som den senaste tiden i brist på bättre annonserat dels den tyska kulturen i form av filmsnapshots och dels den allierade kulturförödelsen i form av bombade Munchen-minnesmärken, sågs denna dag ingenting. Ett stort grått dok hade hängts för fönstret.
Lauritz Falk behövde ej sjunga ensam. Från Birger Jarlsgatan sökte en stund senare en stort svart öppen bil passera uppför Kungsgatan via Stureplan med det var hopplöst av en alldeles speciell orsak. I bilen satt nämligen skådespelaren Lauritz Falk med fru och barn och vänner både i och utanpå bilen. En improviserad norsk pappersflagga - de riktiga är inte så lätta att få tag i just nu - svängde i fru Falks hand och Lauritz tog upp "Ja vi elsker", han behövde inte sjunga ensam. Hela gatan deltog. Bilen blev på ett ögonblick full av konfetti. Nere från Stureplan erbjöd Stockholm rent fantastisk anblick. Först naturligtvis packat med folk i alla riktningar, så alla bilar, bussar och spårvagnar som stod stilla med hurraropen som ekade, så sorlet och otaliga röster. En norska strålar mot en mötande bekant, "Det är en stor dag. Den största i mitt liv. Två ärliga svenska som nyss träffats tydligen; tur att jag träffade dej så slapp jag vara glad alldeles ensam". Ett litet axplock av repliker mitt i flagghavet.
På Vasagatan har England sina skyltfönster. I det första ser man följande, ytterst objektiva pressklipp; Tyska röster om kriget; Goebbels i juni 1940: Det tyska folket tackar sin ledare för den lysande tidsålder han har fört oss in i. Hitler i sitt stora tal vid samma tid; Kriget i väster är slut.
Karnevalslivet i Stockholm fortsatte hela kvällen. Kl 19 ordnade Stockholmsstudenterna ett tåg från Djurgårdssundsbron genom hela staden till norska konsulatet på Vasagatan där norska nationalsången sjöngs och leven utbringades för det befriade broderfolket.
På eftermiddagen samlades några tusen personer framför svenska , danska och norska fanorna som ställts upp framför Konserthuset och sjöng de tre nationalsångerna. Under kvällstimmarna befann sig hela Stockholms befolkning ute på gatorna och det var nästan omöjligt att ta sig fram. Någon möjlighet att komma in på restauranger eller andra näringsställen fanns inte.