Den lite vanliga vardagshistorien är värd att berätta om.
Kristofferssons bilder återfinner jag i den klassiska bildtidningen Se nr 23 1943. Se har vid den här tiden under det andra världskriget etablerat sig som den stora bildtidningen och sålde stora upplagor.
Kristoffersson hade flitigt sina bilder publicerade i Se och det fanns en anledning till det. Att han var bra nog. Chefredaktören Carl-Adam Nycop ställde höga krav på fotograferna och endast de bästa fick sina bilder publicerade.
Det är charmiga bilder på den 25-åriga Bibi Holmström som pryder en sida i tidningen. Väldigt typiskt Se att det är så många bilder på sidan att texten knappt får plats.
Hon har vid den här tiden 1943 lämnat livet som krigssjuksköterska bakom sig och återgått till det civila livet.
På Gåsgränd i Gamla stan i Stockholm och i historisk lokal omnämnd redan 1540 som en välkänd kroglokal, har hon öppnat sin egen antikvitetsaffär; Kopparbunken Antikbod.
I texten spekuleras det om hon är Sveriges yngsta antikvitetstant, och det kanske stämmer.
Den ålderdomligt utsmyckade skylten passar bra in där den hänger från väggen. Här har hon samlat på sig antikviteter som hon fyndat själv på bland annat auktioner. Hon verkar varit duktig på att få de gamla slitna och matta kopparföremålen att skina. Hon syns på några bilder putsa och rengöra. Det är faktiskt en konst. Och det finns nästan inget vackrare än skinande blanka kopparsaker.
På Gåsgränd syns hon också arbeta med att rengöra en gammal stol och i den miljön passar det arbetet bra in.
När hon står på Västerlånggatan med Gåsgränd synlig bakom sig är en riktigt fin bild. Hon som kallas Bi står på spaning efter kundströmmen. Det var kanske inte helt lätt att locka kunder till butiken som man kunde tro.
Man får också veta att hon inte tycker företagandes baksida, bokföringen är så jättekul. Hon stöder huvudet i handen och det syns att hon egentligen vill göra något helt annat.
Till sist när dagen är slut bommar hon igen butiken och låser igen de gamla fönsterluckorna för fönstren och går hem.
Fina gamla negativ som fortfarande är i god form och som berättar lite om en ung tjejs liv. Man undrar vad som blev av henne.
Glad att jag hittat var bilderna var publicerade. Kristoffersson var nog som alla andra, lite stressad och allt skulle gå snabbt. Det fanns inte tid att skriva på negativen vad de föreställde eller var de publicerades. Det jobbet får jag göra nu sådär 80+ år senare.