Sven Klangs kvintett: En tidlös skildring av drömmar, konflikt och jazzens lockelse
Eva Reameus är helt underbar som sångerskan Gunnel. Bilden på henne finns som ett härligt affischmotiv!
Den 23 september 1976 hade den svenska filmen "Sven Klangs kvintett" sin Sverigepremiär på biografen Saga i Stockholm. Regisserad av Stellan Olsson och baserad på Musikteatergruppen Oktobers genombrottspjäs från 1974 med samma namn, är det en svartvit mockumentär som väver samman humor, vemod och musik i en charmig hyllning till 1950-talets svenska nöjesliv.
Filmen utspelar sig främst 1958 i en skånsk småstad, där den semi-professionella dansorkestern Sven Klangs kvintett repeterar i Folkets Hus och uppträder på lokala dansställen. Med en speltid på 114 minuter och en budget som speglar det politiskt engagerade 1970-talets blick tillbaka på föregångarens tid, utsågs filmen av Svenska Filmkritikerförbundet till 1976 års bästa svenska film och belönades med ett speciellt hederspris vid Guldbaggegalan 1977.
Filmens handling
Filmen följer den auktoritäre ledaren Sven Klang (Anders Granström), en bilförsäljare som styr bandet med smicker, lögner och en evig, oljig leende. Han spelar bas och ser till att kvintetten – som egentligen bara är en kvartett tills den nya saxofonisten anländer – levererar trygga dansmelodier för att tjäna pengar på bröllop och folkparker. Medlemmarna är en brokig skara unga människor: pianisten Rolf (Jan Lindell), som drömmer om studentexamen och tennis; trummisen Kennet (Henric Holmberg), en metallarbetare som pluggar på distans; och sångerskan Gunnel (Eva Remaeus), en växeltelefonist som navigerar bandets manliga dynamik. Intrigen tänder till när den karismatiske altsaxofonisten Lasse (Christer Boustedt) från Stockholm ansluter. Lasse, inspirerad av jazzens storheter som Charlie Parker, utmanar Svens konservativa stil med innovativa solon och krav på rättvisare pengadelning. Konflikten eskalerar till en rivalitet om både musik och Gunnel, och kulminerar i bandets splittring – en ramberättelse i nutid (1970-talet) visar medlemmarnas åldrande ansikten och obesvarade drömmar. Skådespelarna, som alla är musiker i verkligheten, övergår sömlöst från dialog till improvisationer, vilket ger en autentisk känsla av liveframträdanden. Filmen spelades in i Ängelholm, Höganäs och Helsingborg, med en estetik som påminner om Roy Anderssons tableau-liknande kompositioner – stillastående scener fyllda av skånsk dialekt och vardaglig absurditet.
Schlager möter bebop
Musiken är filmens hjärta och en bro mellan epoker. Soundtracket blandar traditionell dansbandsmusik med jazzstandarder, utförda av Svenska Bop-Eliten (inklusive Boustedt och andra originalmedlemmar). Vi hör svängiga schlagers som "Sugar in the Morning", "Ramona" och "Isle of Capri", som fångar 1950-talets lätta nöjeskultur, sida vid sida med jazzpärlor som Charlie Parkers "Now's the Time" och "Confirmation", Thelonious Monks "Blue Monk" samt Horace Silvers "The Preacher". Lasses solon, spelade av Boustedt själv, injicerar en rå, expressiv energi som kontrasterar mot bandets polerade arrangemang. Ett vinylalbum med soundtracket släpptes 1976 av Sonet Grammofon, producerat i samarbete med Svenska Filminstitutet, och bidrog till att musiken spreds bortom bioduken. Kritiker som Ingmar Glanzelius i Dagens Nyheter hyllade den som "en fullträff för svensk musikfilm", med jazz som bärare av både glädje och existentiell längtan.
Drömmar i en konservativ värld
För dagens betraktare känns "Sven Klangs kvintett" lika aktuell som den var 1976. Filmen utforskar universella teman som konflikten mellan tradition och innovation – en metafor för hur unga generationer utmanar etablerade strukturer, vare sig i musik, arbetsliv eller relationer. Filmen speglar bandets semi-professionella existens och den osäkra balansen mellan passion och försörjning; Lasses jazzdrömmar krockar med Svens pragmatism, precis som kreatörer idag navigerar algoritmer och kommersiella krav. Den manliga dominansen och Gunnels underordnade roll belyser MeToo-relevanta maktmissbruk, medan vemodet över krossade ambitioner (Lasse hamnar i missbruk, Rolf blir ämbetsman) påminner om hur samhällets normer kväver individuell frihet. Som en "pärla till klassiker" (Sveriges Radio, 2021) uppmanar den nutidsmänniskan att reflektera över egna kompromisser: Hur mycket av oss offras för trygghet, och vad kostar det att jaga en "livsstil" som jazz?
En odödlig jazzikon i svensk filmhistoria
"Sven Klangs kvintett" har cementerats som en milstolpe i svensk film och jazzkultur. Den rankas bland de 25 största svenska filmerna någonsin av kritiker och har visats upprepade gånger i SVT (senast 2021, tillgänglig på Play). Internationellt hyllas den som "en av de mest avslöjande filmerna om jazz" (UK Jazz News, 2023), överlägsen hollywoodska filmer som "Bird" genom sin autentiska skådespeleri – ingen miming här, bara äkta toner. Soundtracket lever kvar på vinyl och digitala plattformar, och filmen inspirerar nya generationer musiker med sin skildring av jazzens "forföriska intensitet". Digitalt restaurerad 2021 och visad på festivaler som London Jazz Festival, påminner den om 1970-talets radikala blick på historien: en påminnelse om att kulturens arv inte bara är nostalgi, utan en levande dialog om förändring. I en polariserad värld är dess budskap tidlöst – jazz, som livet, kräver mod att improvisera.