Monica Zetterlund, född 20 september 1937 i Hagfors, är en av Sveriges mest älskade och mångsidiga artister.
Hennes unika röst, som förenade värme och vemod med en oefterhärmlig jazzkänsla, gjorde henne till en ikon inom svensk musik, teater och film. Hon bör alltid minnas för sitt bidrag till den svenska kulturscenen, där hon med sin karisma och talang blev en folkkär symbol för både enkelhet och elegans.
Tage Danielssons poetiska beskrivning av henne som "ett lingonris som satts i cocktailglas" fångar perfekt hennes förmåga att förena det jordnära med det sofistikerade – en blond negress från Värmlands huldraskogar, en jazzpaschas med ett nordiskt vemod.
På musikscenen var Monica Zetterlund en pionjär inom svensk jazz. Hennes tolkningar av låtar som "Sakta vi gå genom stan", "Visa från Utanmyra" och "Att angöra en brygga" är tidlösa och visar hennes förmåga att ge liv åt både text och melodi. Samarbeten med internationella jazzstorheter som Bill Evans, särskilt i albumet "Waltz for Debby" (1964), cementerade hennes status som en artist av världsklass. Hennes röst, ofta beskriven som mjuk men kraftfull, bar på en unik närhet som berörde lyssnare djupt.
På film och scen var Monica lika minnesvärd. I Hasse och Tages "Att angöra en brygga" (1965) levererade hon en komisk och träffsäker insats som den förvirrade Berit, en roll som blev en klassiker i svensk filmhistoria. Hennes medverkan i filmer som *Utvandrarna* (1971), där hon spelade Ulrika, visade hennes dramatiska bredd och förmåga att gestalta komplexa karaktärer.
På teaterscenen briljerade hon i revyer och musikaler, där hennes naturliga utstrålning och musikalitet lyste igenom.
Monica Zetterlund var också en mästare på att förmedla känslor, inte bara genom sång utan även i sitt sätt att vara. De fina färgbilderna av henne i hemmet på 1970-talet, tagna av fotograf Kristoffersson, visar en glad och avslappnad sida, medan Stig Claessons målning av henne fångar en mer sårbar och mångfacetterad personlighet – kanske en glimt av det vemod som alltid fanns i hennes uttryck. Hon blev en röst för det svenska, en länk mellan landsbygd och stad, mellan tradition och modernitet.
När Monica Zetterlund gick bort 2005, 67 år gammal, lämnade hon efter sig ett arv som fortsätter att inspirera. Hon bör hyllas för sin förmåga att beröra hjärtan, för sin jazz som bar på både glädje och sorg, och för sina insatser som gjorde svensk kultur rikare. Hennes röst och närvaro lever kvar – i musiken, på duken och i våra minnen.