I Eugeniakyrkan i Stockholm, den 6 oktober 1962, utspelades en scen laddad med ekon från ett stormigt förflutet.
Under bröllopet mellan den strålande Madeleine Ingeborg Ella Astrid Elsa Bernadotte – född 1938, dotter till den kontroversielle Prins Carl Bernadotte – och den belgiske greven Charles Albert Ullens de Schooten Whettnall (1927–2006), möttes blickar som bar på hemligheter djupare än kyrkans valv.
Där, mitt i den glittrande adliga församlingen, stod Florence Stephens (1881–1979), den en gång så mäktiga arvtagerskan till Huseby bruk i Småland, och samtalade lågmält men intensivt med Prins Carl Bernadotte junior (1911–2003).
Florence, den barnlösa och ogifta "Husebyjungfrun", vars rykten viskade om en dold blodslinje till kungahuset Bernadotte – kanske som oäkta dotter till Oscar II – hade en gång sett sitt imperium av skogar, bruk och industri växa under 1940-talet, delvis i intimt samarbete med den unge, extravagante prinsen. Tillsammans expanderade de Husebys verksamhet, en allians som verkade som ett romantiskt partnerskap i en saga om adel och ambition. Men skuggorna föll snart in.
På 1950-talet, när Florence närmade sig 70-strecket och hennes ekonomi vacklade under skogsavverkningars tyngd, utnämnde hon Carl till universalarvinge över sin förmögenhet – ett förtroende som skulle bli hennes fall.
Det som följde var Husebyskandalen, en rasande storm av svek och rättvisa som skakade Sverige. Carl och hans krets utnyttjade den åldrande kvinnans tillit i en snårig väv av ekonomiska transaktioner, som tömde hennes egendomar och ledde till att hon förklarades omyndig 1957, med en god man istället för sig själv. Pressen vrålade ut rubriker om kunglig korruption, och rättegången 1958 blev ett nationellt drama: Carl bekände sig skyldig, men friades – domstolen ansåg honom inte tillräknelig.
Florence, förkrossad och isolerad, sattes under förmyndarskap ända fram till 1976, då hon återfick sin handlingsförmåga. Ändå, i en sista gest av generositet, testamenterade hon vid sin död 1979 sitt Huseby tillbaka till den svenska nationen, som en bitter-söt revansch mot ödet.
Nu, två decennier senare, möttes de igen – Florence och Carl, offren och förövaren i en historia om makt, förförelse och förlust. Deras samtal bland psalmernas efterklang och buketternas doft, bar spår av obearbetade sår: en tyst konfrontation, kanske en ursäkt som aldrig uttalades, eller en sista glimt av den tillit som en gång bundit dem.