Julia Cæsar 1954 - Premium poster med matt papper

Julia Cæsar – Krutgumman som erövrade Boulevardteatern 1954

Föreställ dig en kväll i Stockholm 1954. Luften är krispig, stadens ljus glittrar och på Boulevardteatern vid Ringvägen vibrerar förväntningarna. Publiken trängs i salongen, skratten ekar redan innan ridån går upp, och i centrum av alltihop står hon – Julia Maria Vilhelmina Cæsar, den oefterhärmliga skådespelerskan som med sin vassa tunga och glimt i ögat kunde få en hel teater att kikna av skratt. Vid 69 års ålder är hon en institution, en folkkär krutkäring som både regissörer och publik älskar för hennes förmåga att förvandla varje roll till en uppvisning i komisk tajming och rättrådig charm.

Julia Cæsar, född 1885 på Östermalm i Stockholm, var inte den som föddes med silversked i mun. Hennes barndom var tuff – modern dog när hon var sju, syskon gick bort unga, och fadern, en sergeant vid Svea livgarde, lämnade henne att klara sig själv tidigt. Men Julia hade en eld inom sig. Redan som barn sprang hon ärenden för skådespelare och smög runt bakom kulisserna på Stockholms teatrar. Vid 18 års ålder stod hon som statist på gamla Folkteatern, och 1905 gjorde hon sin scendebut som den döva hundraåriga gumman ”Dövnickan” på Kristallsalongen. Där någonstans började sagan om Julia – kvinnan som skulle bli Sveriges buskisdrottning och en av landets mest produktiva skådespelerskor med över 140 filmroller och oräkneliga teateruppsättningar.

År 1954 är Julia Cæsar i sitt esse på Boulevardteatern. Teatern, känd för sina lättsamma revyer och lustspel, är som klippt och skuren för hennes talang. Just detta år är hon med i en rad föreställningar som får publiken att jubla. Boulevardteatern är en av Stockholms scener där Julia trivs som fisken i vattnet. Här får hon utlopp för sin förmåga att gestalta argsinta men godhjärtade tanter – roller hon finslipat till perfektion. Med sin klara, bärande röst och raka rygg fyller hon scenen, och hennes repliker, ofta spetsade med en dos humor och ironi, träffar alltid rätt. Regissörerna älskar henne. Som Ragnar Frisk en gång sa: ”När Julia dök upp var det bara att köra – hon hade hela manuset i huvudet.”

En särskild kväll på Boulevardteatern 1954 är det premiär för en revy där Julia spelar en ilsken portvaktskärring som med skarp tunga sätter både grannar och hyresgäster på plats. Publiken vrålar av skratt när hon stormar in på scenen, med förklädet på sned och en brödkavel i högsta hugg, och levererar en monolog som är lika delar bitsk som hjärtlig. Det är klassisk Julia Cæsar – hon tar en stereotyp roll och ger den liv, värme och en gnutta självdistans. Hennes förmåga att balansera det burleska med det mänskliga är vad som gör henne så älskad. Efter föreställningen lär hon ha bjudit teaterensemblen på kaffe och konjak hemma i sin lägenhet, där hon, enligt vännen Hans Rydell, alltid dukade upp rejäl husmanskost och såg till att alla kände sig hemma.

Men Julia var inte bara en scenens drottning. Hon var en kameleont som rörde sig mellan buskis och tyngre roller. På 1920-talet gjorde hon en hyllad tolkning av Madam Flod i Strindbergs Hemsöborna, och hon arbetade till och med med Ingmar Bergman i filmer som Det regnar på vår kärlek (1946). Ändå var det i lustspelen, på scener som Boulevardteatern och Tantolundens friluftsteater, som hon blev folkkär. Hon kallades ”Tantolundens drottning” för sina somrar där, där hon med sin röst överröstade både tåg och vind.

1954 är också ett år då Julias filmkarriär går på högvarv. Hon har redan medverkat i klassiker som Pensionat Paradiset (1937), där hennes roll som pensionatsföreståndarinna blev så ikonisk att den bidrog till att mynta uttrycket ”pilsnerfilm”. Men teatern, och särskilt Boulevardteatern, är hennes hem. Här kan hon improvisera, känna publikens puls och leverera de där replikerna som får folk att skratta så tårarna rinner.

Julia Cæsar fortsatte att trollbinda publiken långt in på 1960-talet. Som 82-åring hamnade hon på Svensktoppen med låten Annie från Amörka, sjungen med en urkraft som fick transistorradion att skaka. När hon gick bort 1971, 86 år gammal, lämnade hon efter sig ett arv som fortfarande lever – en påminnelse om att humor, värme och en gnutta elakhet kan göra en skådespelerska odödlig.

Så nästa gång du går förbi Ringvägen 125, kasta ett öga mot där Boulevardteatern en gång låg. Kanske kan du fortfarande höra ekot av Julia Cæsars skratt och hennes röst som ropar: ”Nu får ni väl skärpa till er!”