UllaCarin Rydén på Lambretta 1951 - Premium poster med matt papper

Föreställ dig Stockholm 1951, en stad som vibrerar av efterkrigstidens optimism, där gatorna kantas av folk i hattar och kappor, och en viss italiensk flärd börjar ta plats. Mitt i allt detta, på en glänsande Lambretta LC, sitter den strålande skådespelerskan Ulla-Carin Rydén – en perfekt blandning av glamour och rebellisk charm! Kameran klickar, och fotograf Kristoffersson fångar ett ögonblick som är lika tidlöst som en svartvit film. Häng med på en tur genom detta härliga stycke 50-talshistoria!

Lambretta LC – där "L" står för Luxury, minsann – är ingen vanlig scooter. Nej, det här är en italiensk diva på två hjul, tillverkad mellan april 1950 och november 1951, med bara 42 500 exemplar som rullade ut från fabrikerna. Tänk dig en treväxlad skönhet som kunde piska upp farten till 65–70 km/h – inte illa för en tid när många fortfarande cyklade eller tog spårvagnen! Men den krävde lite kärlek också: bensinen skulle blandas med 5 % olja, som om den var en fin cocktail som behövde skakas, inte röras. Det som gjorde LC:n extra tjusig var dess design – första Lambrettan med benskyddande främre plåtar och sidopaneler i plåt, vilket gav den en elegant, strömlinjeformad look som skrek "jag är framtiden!"

Och där, på sadeln, sitter Ulla-Carin Rydén (1926-1974), som om hon precis klivit ut från en filminspelning eller kanske är på väg till en. Med en glimt i ögat och en kjol som fladdrar i vinden, utstrålar hon den där magiska kombinationen av klass och kaxighet. Lambrettan puttrar under henne, kromad och blank, som om den vet att den bär en stjärna. Stockholm är kulissen. Är hon en filmstjärna på väg till premiär, eller bara ute på en sväng för skojs skull? Det är det som gör bilden så fängslande – den kunde vara båda!

Lambretta LC var mer än bara ett fordon; den var en biljett till frihet. För en kvinna som Ulla-Carin betydde det att kunna styra själv, bokstavligt talat, i en tid då världen fortfarande höll på att vänja sig vid tanken på kvinnor som tog plats. Med vinden i håret och motorn som sjöng kunde hon susa förbi både bokstavliga och bildliga hinder, allt medan Kristofferssons kamera förevigade ögonblicket.