Sven-Eric Gamble, född den 10 augusti 1924 i Stockholm, var en svensk skådespelare som kunde charma en publik med både glimten i ögat och en skurkaktig aura som gjorde honom oförglömlig. Hans liv och karriär är som en film i sig – en blandning av arbetargrabb, teaterglamour och en nypa busig charm som gjorde honom till en favorit i både hjärtan och på vita duken.
Redan som sjuåring började Sven-Eric, då under namnet Sven-Eric Carlsson, att statera för att bidra till familjens försörjning i arbetarhemmet på Södermalm. Tänk dig en liten parvel som springer runt på Dramatens scen 1931 i "Revisorn", med stora ögon och kanske en smula bus i sinnet – det var hans debut! Snart hoppade han in i filmvärlden med "Anderssonskans Kalle" (1934).
Sven-Eric var inte bara en barnskådespelare med gullfaktor; han växte upp till en karaktärsskådespelare som kunde spela allt från rotlösa ungdomar till skurkar med en lakonisk, korthuggen stil som fick publiken att både skratta och rysa. Hans genombrott som den unge brottslingen Jompa i "Medan staden sover" (1950) visade att han kunde gestalta samhällets skuggsidor med en trovärdighet som kom från hans egna rötter på Söder. Han glömde aldrig var han kom ifrån, och hans roller som tuffa, men ofta sympatiska, figurer bar alltid en touch av den där solidariteten från Stockholms arbetarstadsdelar.
En rolig anekdot är att Sven-Eric ofta fick skurkroller – kanske för att han, som han själv skämtsamt sa, "såg ut som en skurk". Men han gjorde det med stil! I "Den hårda leken" (1956) spelade han boxaren Conny Persson, en roll som gav honom Folket i Bilds filmpris för bästa manliga biroll. Man kan föreställa sig hur han laddade upp för scenerna genom att skuggboxa i kulisserna.
Sven-Eric var inte bara en filmstjärna; han var en teaterräv som rörde sig mellan Dramatens scen, Malmö stadsteater och till och med TV-teater.
Han hade också en musikalisk sida – i "Våld" (1955) sjöng han "Nu är det sommar, nu är det sol" med en sådan övertygelse att man nästan kunde tro att han själv skrivit låten på en solig fikapaus. Och i "Två år i varje klass" (1938) sjöng han barnsånger med en charm som kunde smälta även den mest hårdkokta publik.
Sven-Eric Gamble gick bort 1976, men hans arv lever vidare i de över 80 roller han gjorde under sin karriär, från busiga pojkar till hårda typer och poetiska realister, som hans vän Jan-Olof Strandberg kallade honom. Han var en skådespelare som kunde ta en liten roll och göra den stor, som om han sa till regissören: "Ge mig fem minuter, så ska jag visa dig hur man får publiken att minnas mig!"