Lill-Babs och Ericofonen 1964
1964 var ett aktivt år för Barbro "Lill-Babs" Svensson, en av Sveriges mest folkkära artister. Detta år släppte hon singeln "Wow Wow Wee / Hand Auf's Herz, Mon Ami" i Tyskland, vilket markerade hennes fortsatta internationella karriär, särskilt i Västtyskland där hon redan hade etablerat sig. Hon medverkade också i radiointervjuer, bland annat med Stig Enbom under en semester i Järvsö, där hon diskuterade sina sommarframträdanden.
Lill-Babs var vid denna tid en nationalikon, känd för sin charm, mångsidighet och folkliga appeal. Hennes framträdanden i folkparker och på TV, tillsammans med hits som "Är du kär i mej ännu Klas-Göran?" (1959), hade gjort henne till en av Sveriges mest älskade artister.
Lill-Babs var vid denna tid en nationalikon, känd för sin charm, mångsidighet och folkliga appeal. Hennes framträdanden i folkparker och på TV, tillsammans med hits som "Är du kär i mej ännu Klas-Göran?" (1959), hade gjort henne till en av Sveriges mest älskade artister.
Ericofonen – Historien om en ikonisk designklassiker
Ericofonen, i folkmun kallad Kobratelefonen på grund av sin orm-liknande form, är en av 1900-talets mest ikoniska telefonmodeller. Lanserad av LM Ericsson 1956, revolutionerade den telekommunikationen genom att kombinera form och funktion i en banbrytande enstyckesdesign. Dess historia och betydelse sträcker sig över decennier och speglar både teknologisk innovation och estetisk utveckling.
Historien om Ericofonen
Arbetet med Ericofonen började redan i början av 1940-talet, då industridesignern Ralph Lysell, anställd av Ericsson 1939, presenterade ett förslag till en enstyckstelefon där luren och apparatdelen var integrerade. Inspirationen kom delvis från vetskapen om att tyska Siemens AG arbetade på en liknande "allt-i-ett"-telefon, även om deras modell aldrig nådde serieproduktion. Utvecklingen av Ericofonen fördröjdes av andra världskriget, och det var inte förrän i början av 1950-talet som prototyper började ta form under ledning av Gösta Thames, chef för Ericssons apparattekniska grupp. Thames gav telefonen dess slutgiltiga, strömlinjeformade design, och 1956 startade serietillverkningen i Karlskrona.
Ursprungligen planerades telefonen att heta Erifon (härlett från "Ericsson" och grekiskans fon, ljud), men namnet var redan registrerat som ett varumärke för impregneringsmedel. Ericsson lade till "co" (från company), och så föddes namnet Ericofon. Den officiella beteckningen blev Ericofon DBJ 500, men smeknamnet "Kobra" eller "Cobra" blev snabbt populärt på grund av telefonens karakteristiska form, som påminde om en kobra redo att hugga.
Ericofonen blev en omedelbar succé. Redan inom ett halvår efter lanseringen översteg beställningarna produktionskapaciteten med 500 procent. Telefonen tillverkades i 2 510 000 exemplar fram till 1982, varav cirka 20 procent såldes i Sverige och resten exporterades, särskilt till USA där den tillverkades på licens av North Electric Company. Den erbjöds i upp till 18 olika färger på den amerikanska marknaden, från klassiska nyanser som rött och vitt till pastellfärger som blått, grönt och rosa, vilket var en nyhet i en tid då telefoner ofta var enfärgade och funktionella.
Design och tekniska innovationer
Ericofonen var en pionjär inom industridesign. Genom att integrera mikrofon, hörtelefon, fingerskiva och brytare i en enda enhet skilde den sig markant från traditionella telefoner, som bestod av en separat lur och apparatdel. För att ringa vände man telefonen upp och ner, eftersom fingerskivan satt i botten, och när den ställdes tillbaka bröts linjen automatiskt via en knapp i centrum av skivan. Designen var inte bara estetiskt tilltalande utan också praktisk, även om avsaknaden av en inbyggd ringklocka gjorde att den ofta användes som en sidoapparat, med en separat väggmonterad ringklocka som tillval.
Telefonens skal tillverkades initialt i bakelit, men från 1954 övergick man till ABS-plast, vilket gjorde den tåligare och möjliggjorde fler färgvarianter. Senare modeller, från 1969, introducerade knappsatser istället för fingerskivor, och 1976 lanserades Ericofon DBJ 700, en kantigare uppföljare designad av Carl-Arne Breger, som dock bara tillverkades i 41 380 exemplar fram till 1984.
Betydelse och arv
Ericofonen är inte bara en teknisk uppfinning utan också en kulturell och designhistorisk milstolpe. Den betraktas av många som världens första designtelefon, där lika stor vikt lades vid estetik som vid funktion. Dess närvaro i Museum of Modern Arts (MoMA) permanenta utställning i New York sedan 1973, där en vit och en gul prototyp visas, understryker dess status som en av 1900-talets mest betydelsefulla industriella designer. Designhistorikern Arthur J. Pulos har beskrivit Ericofonen som en banbrytare för en ny generation telefoner, där utseendet blev en central del av produkten.
Telefonen blev en symbol för 1950-talets skandinaviska design, en era präglad av enkelhet, funktionalitet och estetisk innovation. Den förekom flitigt i populärkulturen, exempelvis i filmer som The Twilight Zone (1960), Casino Royale (1967) och Magnum, P.I. (1980), vilket förstärkte dess ikonstatus.
Ericofonens arv lever vidare genom moderna efterföljare som Telia Soneras Telia Kobra från 2007, designad av Myra Industriell Design, som kombinerar retroestetik med modern teknik som nummerpresentation och telefonbok. Även modeller som Scandiphone från Wild and Wolf visar på telefonens bestående inflytande.
Ericofonen är mer än en telefon – den är en symbol för hur design och teknik kan förenas för att skapa något både funktionellt och tidlöst vackert. Från Ralph Lysells visioner på 1940-talet till Gösta Thames slutgiltiga formgivning och globala framgångar på 1950- och 60-talen, markerar Ericofonen en era av innovation. Dess inflytande på telekommunikation och design är odiskutabelt, och som samlarobjekt och kulturikon fortsätter den att fascinera än idag.